All började i april 2005. Kände mig inte helt i form. Jag kämpade med min praktik, Peter och jag planerade in vårt bröllop som skulle ske 25/6. Den 17 april hade vi våra föräldrar hemma på våffelfika och vi berättade att vi skulle ställa till med bröllop på midsommardagen. Pappas sambo frågade  om vi väntade barn eftersom det bara var dryga 2 månader kvar till bröllopet. Jag sa att nej, det var jag inte, detta fast jag var väl medveten om att min mens var några dagar sen. Det var ju sällan den var det. Men dagen efter handlade Peter och jag. Skulle plocka ner lök i en påse och blev så illamående av lukten av löken. Trodde ärligt talat att jag skulle kräkas. Fick gå iväg. Peter trodde jag var ordentligt sjuk. Handlade klart allt i alla fall. Bodde i Falköping just då, så jag bad Peter svänga förbi Falköpings sjukhus så jag fick springa in på apoteket och köpa ett graviditetstest.

Väl hemma packade vi upp alla varor och jag tog graviditetstestet, gick in på toaletten och kissade på stickan, inom 5 minuter skulle svaret komma. Det tog bara några sekunder. Ropade på Peter att han skulle kolla testet, han fattade inte först. Förklarade att jag var gravid, han skulle bli pappa!

Ett par dagar senare gick vi till ungdomsmottagningen och träffade “min” BM Helen. Hon ville att vi skulle göra nytt test. Det gjorde vi och det visade också positivt. Vi pratade och Helen räknade ut att jag var i vecka 6 (5+ några dagar) BF (Beräknad förlossning) enligt sista mens blev 19/12 2005. Vilken julklapp det skulle bli! Fick telefonnummer till MVC i Falköping och jag ringde dagen efter och fick en tid inbokad 30/5 hos BM Margareta.

Hos BM Margareta skrevs vi in, prover togs, blodtryck och vikt. Kämpade ju med vikten innan jag blev gravid och hade plötsligt rasat 5kg i vikt! Hur nu det gått till?! Trodde man skulle gå upp i vikt av att va gravid?! Allt såg i alla fall bra ut. Fick förfrågan om vi ville göra någon mer fosterdiagnostik än det rutinultraljud som görs runt vecka 18. Vi kände inte för det. Tyckte att ultraljudet räckte bra.

Samma dag som vi skrevs in på MVC sa vi upp våran lägenhet i Falköping. Och skrev nytt kontrakt på lägenhet i Tidaholm.

På midsommardagen 2005 sa vi JA till varann i Mobackens kapell. En hel del av gästerna fick också reda på att vi väntade tillökning runt jul!

13/7 2005 fick vi för första gången se vår lille bebis, som vi kallade “lilla ärtan”, det var full fart hela tiden inne i magen när UL gjordes. Blev dock framflyttad 11 dagar och nytt BF blev 30/12 2005. Jag sa redan då att jag SKA gå över tiden. Det ska inte bli bebis 2005, vi ska va först ut 2006… den planen höll inte;)

I  augusti flyttade vi till Tidaholm och jag skrevs in på MVC i Tidaholm. Samtidigt började jag läsa på Hjo Folkhögskola. Jag mådde förhållandevis bra, illamåendet som normalt går över efter ca 3 månader höll i sig, jag var ständigt trött. Alla värden såg enligt BM ok ut, Hb (blodvärdet) var “lite” lågt bara. Men med lite järntabletter skulle detta ordna sig, det var ju en vanlig företeelse vid graviditet. Jag knaprade järn, men blev tröttare. Fråga min BM HUR lågt Hb var. Fick bara svar att det inte va något att oroa sig över. Till slut ledsnade jag och bytte BM. Fick samma BM som min mamma haft drygt 20 år tidigare när hon väntade mig, BM Anita! Fick reda på att jag måste höja mitt järnintag då Hb var nere på 104. Extra Hb togs varje besök hos BM.

Jag pluggade på samtidigt som magen växte. I november började jag få förvärkar och jag blev tillsagd att dra ner på tempot, kanske gå ner på halvfart i utbildningen? Hade ju ca 1 mån kvar att läsa och några få arbeten och redovisningar kvar. Skrev mina arbeten och lämnade in dessa, såg till att få redovisa först av alla på de redovisningar som skulle göras, allt för att var så färdig som möjligt. Utbildningen och terminen slutade 15 december- och skulle jag föda för tidigt så var det denna dagen jag kunde tänka mig att bebis TIDIGAST tittade ut! Hmm… den planen sket sig också;)

Måndagen den 28 november gick slemproppen tidigt på morgonen. Hade lite molande värk i magen, men åkte till skolan i alla fall. Hade mina papper med mig ifall det skulle dra igång. Mina klasskompisar skämtade och kollade med varann vilka som hade bilar och inte, ifall jag behövde åka in;) Omtänksamma själar i den klassen;) På tisdagen hade jag ökade förvärkar, en av mina klasskamrater som själv fött 10 barn sa att innan veckans slut skulle jag vara mamma.. trodde inte på henne… men hon fick rätt! 

 

På torsdagen gick jag i skolan som vanligt, fast jag sprang mellan klassrum och toaletten lite oftare än vanligt men det var väl inget konstigt när man var i vecka 36?  Gick tidigare från sista lektionen då jag skulle till MVC. Peter hade precis blivit arbetslös så han hämtade mig i skolan. Ingen anade något om vad som skulle ske…

På kontrollen hos BM var mitt Hb äntligen stabilt och jag skulle slippa mer stick bara för det, nytt Hb skulle tas först efter att vi fått bebis, vilket var om 4 veckor (trodde vi)! Jag hade en del sammandragningar, en del gjorde ont och andra kändes knappt. BM upplevde min mage som spänd och undrade om jag haft vattenavgång… men näe, det borde jag väl märkt.. eller?! BM gjorde ett kontroll-UL då hon misstänkte att bebis låg med rumpan neråt. Men det gjorde den inte, den låg så långt ner i bäckenet så hon inte kände huvudet. “Åh du din pajas, va du skrämde oss, du låg ju rätt”, vi skrattade gott samtidigt som jag fick en rejäl sammandragning, BM som fortfarande hade handen på min mage kände den också, och sa att jag kommer inte gå tiden ut, men att det nog skulle dröja lite till innan bebis kom inte före veckans slut i alla fall! Jag blev genast lugnare.

På kvällen såg vi på tv, åt lite grann och stickade på bebiströjan som jag skulle ha med till BB. Packade BB-väskan nästan färdig. Och la oss ovanligt tidigt!

Vaknade vid 1tiden och gick på toa (att vakna för att gå på toa var inget ovanligt). Men hade svårt att slappna av, men somnade till en stund, men vaknade av att jag var kissnödig igen, knappt en halvtimme efter jag nyss varit på toa. Hinner inte upp ur sängen innan det kommer nåt vått i sängen och jag börjar känna av sammandragningar. Går på toa och känner små sammandragningar.Bestämmer mig för att gå ut i köket och hämta min armbandsklocka och ha koll på sammandragningarna, när jag står i köket och letar i lådan efter klockan, känner jag bara att det börjar rinna något nerför mina ben, “splash” en rosaaktig stor pöl mitt på köksgolvet. Jag förstår ganska snart att det är vattnet som gått. Väcker Peter och säger att vattnet nog gått. Ringer sen till förlossningen som tycker vi ska komma in direkt för kontroll. Säger att vi är inne om 1- 1,5h timma.Det tar normalt 30-40 min att köra till sjukhuset i Skövde, men det var snöigt och halt ute och jag hade inte riktigt hunnit få ner allt i min väska. Va ju tvungen att få Peter att gå upp också innan vi kunde åka! Och det tog ett par försök, sen flög han ur sängen och fick på sig kläderna! Ringer också till pappa och Tina och ber dom kolla till katten under dagen.

är inne på förlossningen ca 03,30, 2h efter vattenavgång. BM Annelie (nr1) tar emot oss och skriver in oss! Sammandragningarna hade nu avtagit:/ Nån enstaka sammandragning kom under de 30 minuter som Ctg-kurvan kördes. Trodde att vi skulle få åka hem och invänta värkar, men när BM känner efter bebisens huvud så ligger det plötsligt ovanför bäckenet igen! Och hon var orolig att det skulle lägga navelsträngen i kläm om det sjönk ner. Så jag blev sängliggandes i väntan på läkarkontroll som skulle ske på förmiddagen om inget annat uppstod. BM kontrollerar bindan jag haft på mig och det är utan tvekan vattnet som gått 4 veckor för tidigt!

Vi får en sal på “mjuka sidan” dit alla som fått bebis hamnar i väntan på att få komma till BB eller som vi blir inlagda men förlossningen inte riktigt startat. Fanns två sängar så båda kunde ju försöka sova lite grann om inte annat;) Men jag är konstant kissnödig och ringer efter BM för bäcken, jag fick ju inte gå upp på toa så blev tvungen att kissa på bäcken!

Strax efter 7 kommer dagpersonalen in, BM Annelie (nr  2) kommer in och pratar med oss, kör nån Ctg-kurva, känner lite på magen och säger att vi får hämta frukost om vi vill. Peter går iväg och ordnar frukost. Jag börjar må illa så jag får knappt i mig frukost. En stund senare kommer dr Christina in och gör kontroller, klämmer och känner. Bebisen är fixerad igen och jag får lov att gå upp! Vill vi så får vi lämna sjukhuset, men med tanke på väglaget så kanske vi ska hålla oss i Skövde. Vägen till Skövde på natten var inte jätteskoj att köra. Får även reda på att har inte förlossningen startat inom ett dygn så sätter man igång den. Vi bestämmer oss att vi stannar på sjukhuset, tar en promenad i korridoren, går till pressbyrån och köper tandborste och tandkräm (hade glömt det när jag packade). Vi lånade också ett par filmer på biblioteket. Kommer inte ihåg båda titlarna, bara den ena Cops, kanske för att värkarna började komma igen under filmen;) Vi åt lunch promenerade lite till. Nån Ctg-kurva togs, rekord i antalet toalettbesök. Och såg på filmerna. Dagen kändes så lång. Kvällsskiftet tog vid och BM Margareta kom in. Pratade om vad som sker när bebisen är född, det är ju trots allt 4 veckor kvar och det räknas som prematur förlossning. Jag är livrädd! Ser en liten bebis uppkopplad med slangar i en kuvös var vad jag såg framför mig! Får även lite information om amning, då vi missat det på föräldragruppen.

Värkarna började komma sakta men säkert. Inget regelbundet, men de som kom kändes och jag stannade upp för varje värk. Vid 21 tiden kom dom igång och gjorde ont riktigt ont, men va ännu inte regelbundna. Nattskiftet tog vid och BM Åsa tar hand om oss under natten. Strax efter 23 är värkarna regelbundna med 3 min mellanrum. Jag har så ont. Får vetekudde och Panodil av BM. Hjälper inget. Vetekudden drämde jag i huvudet på Peter mitt i en värk! BM sa att om vi ska ha fler barn så får han minsann ta med sig en hjälm till nästa förlossning;) CTG registrerar nästan ingen värk, men barnmorskan palperar dom och ser även på mig hur ont det gör. Får duscha, himmelriket. tvättar håret mellan värkarna, och somnar även ca 20 min (men har såklart värkar). Efter en stund går vi tillbaka till rummet, Klarar bara att ligga på vänster sida. Ligger jag på höger sida så bråkar bebisen och sparkar och lever. Dock hänger klockan på vänster sida av rummet och varje gång jag har en värk kollar jag klockan. 1,5-2min emellan, ont! BM ber mig att INTE kolla klockan! Går inte! Går in i mig själv varje värk och stirrar på klockan. En stund i duschen får det bli igen, jag somnar mellan värkarna som nu är ännu värre, får prova akupunktur! Jag kände mig ännu mer avslappnad. Och jag som normalt sett inte gillar att ha fullt krut på värmen i duschen drog på högsta värmen och full fräs på duschen! SKÖNT! De bedövade värkarna rätt bra! Börjar blöda lite!

Tillbaka till rummet. Jag får EMBLA-plåster på mina händer då jag är livrädd för att bli stucken i händer och fingrar, hellre stick i armvecken. Men BM förklarar att det kan bli lite jobbigare att ta hand om bebisen sen om nålen sitter i armen. Så vi bestämmer att EMBLA-plåster måste på innan nål sätts! Fortsätter mitt värkarbete och springer på toa hela tiden känns det som.

Strax efter 7 på morgonen kommer BM Lena, BM-student Jane och undersköterskan Vivianne in och presenterar sig. BM-studenten sätter nål och dropp. Jag har jätteont när värkarna kommer, men de stöttar och höjer droppet med jämna mellanrum. Runt 9 tiden går Peter och jag till matsalen för att ta oss lite frukost. De 50m som det är att  gå tog mig hur lång tid som helst att gå känns det som, värkarna kom hela tiden. Väl i matsalen känner jag hur vatten rinner och jag får ännu ondare. Ber Peter göra i ordning frukost och snabba på lite medan jag går tillbaka till rummet! Återigen är vägen lång att gå, BM-studenten möter mig i korridoren, andas med mig och pratar med mig lugnt. Följer mig till rummet, får frågan om jag vill ha någon smärtlindring, typ sterila kvaddlar. “Nää, lustgas” kved jag. BM Lena kom in och skulle sätta en skalpelektrod på bebisens huvud för att registrera hjärtljud bättre, i samband med detta gör man en första inre kontroll (man ville inte göra det innan då det var lång vattenavgång) och alla blir lika förvånade när hon tittar upp och säger: “Vi måste snabba på och köra in till förlossningssalen, hon är öppen 10cm!” Yes nu ska vi få bebis!

In på förlossningssalen 09,31 börjar jag krysta. Krystar, andas lustgas, vrider och vänder mig i sängen. Hittar ingen bra ställning, jag som innan förlossningen BESTÄMT att jag skulle föda på knä lutad mot huvudändan, klarar två krystvärkar i den ställningen, får panik, får ingen kraft, känns som om jag ska ramla omkull i sängen. Ligger på sidan med benet i benstöd, halvligger på rygg och ber ombedd att lägga upp båda benen i stöden. Undersköterskan hjälper mig mitt i en värk med mitt högra ben och jag får panik, ont i min höft skriker av smärta, det är inte av värken utan av höften, BM-studenten ber undersköterskan att ta ner mitt ben! BM Lena har gått ut för att förbereda barnläkare på en prematurförlossning. Hon kommer in sista stunden av förlossningen. Den bränner, svider och drar down there. Huvudet är på gång, blir ombedd trots att huvudet trycker på att INTE krysta. Man vill att bebis kommer i en enda värk. Drar i mig lustgas för att klara av denna vidriga smärta (Den enda smärtan jag faktiskt minns från krystarbetet). När nästa värk kommer så krystar jag allt vad jag orkar, Jane står redo att ta emot bebisen,och så bubblar det till mellan mina ben och jag hör ett litet pip. Vår bebis, vår lille pojke var född. Han hade Apgar 9 efter 1 minut och Apgar 10 efter 5 minuter. Han läggs på min mage, jag vill dra upp honom mot mitt bröst men BM Lena ber mig att inte dra upp honom, navelsträngen är för kort. Peter får förfrågan om att klippa navelsträngen men han är lite blek om nosen och säger “Jag står på fel sida!” Moderkakan kommer ut hel och fin och jag förlorar bara 300ml blod.

 

Jag blir sydd några stygn invärtes. Och sen vägs och mäts gossen. Jag tror jag hör fel när Jane (som är danska) säger va han väger, frågar igen vad hon sa! 3095g! Öh va? Över 3kg? 50 cm lång och 32 runt huvudet. Lena säger att jag nog ska va tacksam att han kom nu. Hade jag gått tiden ut eller som jag velat över ett par dagar hade han troligen vägt 4-4,5kg!

Man ser inga direkta tecken på prematuritet,Walther mår fint och efter 4 dagar på BB får vi komma hem!