Mina mål i livet!

Jag har en tendens att ha massa saker jag vill göra med livet. Och drar på livet och tänker inte efter varför jag vill göra det, vad har jag för mål?

Just nu finns ett stort mål som jag satt som mål under en 10års period! Jag vill kunna jobba minst 25%. Sen om det tar tre, fem eller tio år är för mig skitsamma. Men om 10år ska jag på något vis ha en sysselsättning på 25% minst! Vad för sysselsättning och var är en fråga jag skiter i nu! Men jag ska dit! Och varför jag satt 10 år som mål är helt enkelt för att jag inte ska rusa fram!

Jag har sedan 2012 varit inskriven på AME Gnistan Tidaholm för arbetsutredning och arbetsträning! Inte en dag jag var hemma för att jag ringt och sagt att jag inte orkade eller ville gå dit. Var jag hemma var det pga vab eller för att jag väl på Gnistan visat tecken att inte må bra (både fysiska och mentala tecken) och de skickade hem mig, många gånger mot min vilja. Jag kämpade för att jag ville jobba och ha sysselsättning! Men ibland och till slut gick det inte. I augusti 2014 fick jag diagnoserna atypisk autism och ADHD. Det förändrade massor – både positivt och negativt! Just nu är väl kanske största målet att lära mig leva med mina diagnoser! I och med min ADHD fick jag möjlighet att prova medicinering, fick CONCERTA! Och jag hade hört om barn som fått detta och satt ord på känslan: karusellerna i skallen slutade snurra! Ärligt trodde jag inte på detta. Men efter första dosen tog det mig ca 15 min – 30 min innan jag insåg att wow, va lätt morgonarbetet hemma gick! Och på Gnistan, jag lyckades för första gången strukturera upp arbetet. Jag orkade med min lilla hög av länkarmar och sortera dem rätt! Och kunde ta ny hög! Den lilla högen hade tidigare varit panik och ångestfylld! Jag svarade alltså otroligt positivt!

Dock hände något oväntat och för mig dramatiskt och otroligt nervärderande! Jag fick i och med medicinen massa kraft (trodde jag) och blåste på nere på jobbet och hemma. Och det sa en dag PANG! Jag fick en svår panikattack och kollapsade på Gnistan. Vilket slutade med ambulansfärd till öppenpsyk! Jag hade ordentligt träffat den berömda väggen! Jag såg inte och kände inte att jag var påväg! Att lära sig känna tecknen efter medicineringen har varit tuff! Men jag lär mig mer och mer och ibland får jag även tillsägelser av tex C att trappa ner!

Efter attacken arbetstränade jag enbart på dagverksamheten Villan och stormtrivdes. Men jag orkade bara 2,5h. I mars 2015 hjälpte A nere på Gnistan mig med att ansöka om sjukersättning. Det tog sen 7 månader innan jag fick svar att jag var beviljad full sjukersättning! Ännu har jag inte helt accepterat att min nedsättning är så stor att jag har 0 arbetskapacitet!

Men även där får jag arbeta med mig själv och acceptera läget.