Hade hopp, hade en känsla av ljus! Men igår raserades det. Och jag lider med min son! Varför han inte får bli frisk och va som en vanlig 10åring är en gåta. 8 v av mer eller mindre helvete är ännu inte över. Det mesta har jag bloggat om här med lösenordsskydd. 

Jag känner mig maktlös. Enda jag kan göra är att läsa av Walther, ha kontakt med ÖNHmott och andra vårdinstanser, åka fram och tillbaka från sjukhuset, lyssna på läkarnas råd, ge medicin och droppar! Och han blir inte bättre. 1,5v efter avslutad antibiotika blir han dålig igen:/ Inte ens läkarna vet vad som är orsak till allt.

Jag blir så ledsen att se att det inte blir bra. Och frågar man om inläggning (i hopp om att få mer nogrann genomgång på en gång) får man höra att han inte är så akut sjuk att det behövs. Och jag förstår. Det är platsbrist! Men hur länge ska detta hålla på! Nåt är ordentligt fel! Vi väntar på DT. Men Walther är inte akut sjuk o därför får vi vänta! Han har feber till och ifrån, och missar i skolan. I april hade han 5! Närvarodagar av 25!! Va på möte med rektor och lärare i måndags! Jag kände mig som en urusel mamma! Nu måste vi ha läkarintyg om han ska vara hemma! Och jag förstår det!

Jag klandrar inte våra läkare, de allra flesta är toppen! Walther har sin favorit! Men hur ska vi komma vidare?! När vänder det? Snart sommarlov och Walther riskerar att inte få bada på hela sommaren! Just nu känns våra semesterplaner långt borta överhuvudtaget! Jag vågar inget planera ens vecka för vecka utan vi tar en dag i taget! Man vet inte om vi måste åka till sjukhuset imorgon, eller om Walther kan gå till skilan eller om han måste vara hemma! 

Jag är just nu tacksam att jag är hemma med sjukersättning! Jag slipper vabba och förlora arbetsdagar och lön! Men det är la enda fördelen med alltihop! 

Men nu tär allt, jag hittar sällan nån riktig glädje i livet och tillvaron! Allt är motigt, tråkigt, svart! Men jag måste orka vara stark och kämpa vidare för Walthers skull! Men just nu är all kraft slut! Vart är ljuset i tunneln?