Jag skrev igår om senaste inläggningen på sjukhuset. 

Jag tampas dagligen med att lära mig leva med utmattningsdepression, ångest, panikångest,  adhd, atypisk autism och min IBS.  Det sistnämnda fick jag senast höra av “min” dr att det med högsta sannolikhet stämmer därav måste jag lära mig leva med den och acceptera den.

Jag börjar efter drygt 2 år acceptera det faktum att jag både har atypisk autism och ADHD. Jag tar dagligen läkemedel 2 gånger/dag för min Adhd. Jag äter antidepressiv medicin 1 gång/dag.

Jag har perioder där jag mår bättre och perioder som är mycket sämre. Psykiskt just nu känner jag mig ganska bra trots allt, men såklart försämras tyvärr mitt psykiska mående av mitt fysiska mående,och tyvärr tvärtom också.

Men oftast mår jag gott när jag lyssnar på musik. Min inspirationslista är uppdaterad. Och jag blir verkligen glad och uppåt av just denna låt

Idag är en dag med oro, ångest, smärta, nedstämdhet och orkeslöshet.

Känns bra skönt att få träffa min underbara sjuksköterska Laila på öppenpsyk på måndag och bolla tankar, fundering och oro med. Och dessutom har jag nästan dagligen kontakt med min kontaktperson på boendestöd Carola. Utan henne hade jag garanterat varit under isen.

Idag kom nästa jobbiga sak som dock var väntad sen en tid men en förlust är alltid tung oavsett. Peters fina lilla mormor fick somna in efter att ha varit dålig ett tag. Tungt och jobbigt, men skönt att hon får slippa lida.

Tårarna är svåra att hålla tillbaka. Tänder ljus,  minns,  saknar,  tänker och längtar!

Men är så tacksam och glad över alla somr omkring mig och oss. Mina föräldrar (inkl bonusmamma Tina), mina bonusyskon, Peter, Walther, Gel, min älskade farmor, mina svärföräldrar, min svägerska med familj. Tacksam för att ha Carola och boendestöd och ert psykiatrisjuksköterskan Laila. Dr Orrenius och dr Elmered och de läkarkandidater (var fler dr)och all annan berörd prrsonal som tagit hand om mig  under perioderna jag varit inlagd på Kava.

Mina älskade kollegor i Beauty Sisters! Denna bild är till er.

Utan alla omkring hade livet för mig ingen betydelse haft alls. Jag hade varken haft ork, vilja eller lust att gå vidare.

Man måste låta sig gå neråt ibland men sen gäller det att alltid hitta uppåt igen. Det är det svåra!

Trots att jag mår som jag mår ser jag framåt, nån gång ska väl allt vara bra igen eller?