Jag vågade inte berätta

Långt bort hör jag en bil, som kommer närmare och närmare och jag ser lamporna. Jag tänker att jag ska försöka stanna bilen och be om hjälp, men när jag är påväg att ställa mig upp kommer tanken ” tänk om det är han som kommer tillbaka? Eller om han berättat för någon vart jag är som ska göra samma sak?”
Så jag ligger kvar i leran, knäpptyst och väntar på att bilen ska åka förbi, men den stannar. Snett framför där jag är stannar bilen som jag nu ser är en taxi, och föraren kliver ut. Jag är nu övertygad om att det kommer hända igen, och tänker stilla för mig själv, ” låt det vara över fort”
Men föraren ser mig inte, han stannade bara för att kissa vid vägkanten och åker sedan vidare. Lättnaden som sköljer över mig ger mig energi, jag måste ta mig härifrån innan det händer igen, eller nånting värre. Jag börjar gå mot uppsalas siluett och funderar över vart jag ska ta vägen. Jag vet ju att dom flesta som varit på festen är på samma efterfest, och han kommer förmodligen också vara där. Hem vågar jag inte gå, mina föräldrar hade definitivt vaknat om jag gått in och jag ville inte börja förklara varför jag var lerig och hade sår över benen.

 

 

Så jag gick till en av mina systrar, jag hoppades att hon var vaken, henne kunde jag kanske lura att vi bara busat och att de gått överstyr och att jag hamnat i leran av misstag.

Det kändes som att jag gick i evigheter, jag visste att från centrum är de ytterligare 4 km till min syster, och jag hade ingen aning om hur jag skulle orka hela vägen dit. Jag tog upp telefonen för att kolla om det fanns någon jag kunde ringa om skjuts, men insåg innan jag ens tryckt på någon knapp att jag inte har någon att ringa förutom mina föräldrar, så jag la ner telefonen igen och fortsatte gå. När jag väl kom fram var det redan morgon, tidningskillen gick sin runda och stirrade konstigt på mig när han gick förbi mig på andra sidan vägen.
Jag såg att det lyste hos min syster så jag knackade försiktigt på, och till min lättnad släppte hon in mig. Men hon frågade ingenting om mitt utseende, hon hade precis varit påväg att somna så hon gick och la sig igen medan jag skyndade till badrummet. Jag var täckt i lera insåg jag när jag såg mig i spegeln, jag förstod nu varför tidningskillen kollat så konstigt och skrattade för mig själv och sa tyst ” hur fan hamnade du här? Hur ska du lösa de här?” tårarna kom okontrollerat när jag gick in i duschen, och när ja va klar åkte kläderna in i tvättmaskingen och sen försökte jag sova bort hela mardrömmen och ville fortfarande inte att det skulle vara sant.

Jag mådde så fruktansvärt dåligt men jag var samtidigt förbannad, jag ville slå ihjäl han, berätta för alla vad han hade gjort mot mig, men jag va stum. Jag fick inte fram ett ord om den kvällen på väldigt länge. Såfort festen kom på tal bland alla vänner gick jag därifrån för att slippa prata om de , ja tackade nej till alla fester i panik, tänk om han kommer dit. Folk började fråga om det hänt nåt eftersom jag inte ville umgås längre, jag som alltid tackade ja till allt.

Tillslut mådde ja så dåligt att ja va tvungen att prata me nån, men jag skämdes för mycket för att säga nåt till mamma, jag hade ju trots allt ljugit kvällen innan om vart jag skulle, och jag skämdes för att i kristendomen sparar man sig tills man gift sig, och jag hade som 14åring blivit våldtagen ute på en åker, så jag bestämde mig för att berätta för en tjejkompis. Hon visste vem killen va så jag tänkte att hon kanske skulle förstå o stötta mig. Men ja hade så fel. Hon blev förbannad o skrek att hur kan du anklaga han för nåt sånt. Han skulle aldrig skada en kvinna,speciellt inte dig. Han ser sig som en i sin familj.

Sen pratade hon aldrig mer med mig,än idag har ja inte pratat med henne sen den dagen.
Men hennes ord fick mig att skämmas ännu mer.
Tänk om ja va så full att ja ville ha sex med han då men glömt bort? Sa jag Ja till honom? Bjöd jag ut mig? Tankarna gick i 160km i timmen o tillslut kom jag fram till att de va mitt fel. Jag hade druckit för mycket, och hade säkert nån gång under kvällen anspelat på att ja ville ligga. Jag fick skylla mig själv. Jag skulle inte prata om det mer någon annan igen, det var det säkraste.

Jag skulle sluta tycka synd om mig själv o fortsätta livet som vanligt, fortsätta festa med mina vänner, låtsas som ingenting,om jag träffade honom skulle jag vara som jag alltid varit mot honom, De va min plan. Men de blir inte alltid som man tänkt sig. Ångesten höll på att äta upp mig varje morgon när ja vakna, jag blev mer o mer irriterad på alla runt mig o snäste av folk till höger o vänster.Jag ville skrika ut att jag mådde dåligt och behövde hjälp, snälla någon, prata med mig. Ta reda på vad som är fel.Men jag sa ingenting.

De enda som fick mig att må lite bättre va alkoholen. När ja blev full slutade ja tänka på allt de jobbiga, och min ångest försvann, på fyllan kunde jag vara glada konstiga victoria som bara ville ha kul och vara med sina vänner så jag fortsatte dricka, jag ville aldrig sluta, för ja visste att ångesten skulle komma tillbaka, så varje chans jag fick till att dricka tog jag. Jag fick pengar av mamma o pappa till ”bio” eller ”fika” men hade alltid nån som kunde köpa ut, och gömde alkoholen på ett ställe i skogen så jag alltid skulle ha tillgång till den. Flera gånger kom jag till skolan bakis och mådde skit

Lämna ett svar

Till startsidan