Han fick mig att glömma min ångest. Även om jag ljög om mina känslor

Min relation till mina syskon och föräldrar blev bara sämre och sämre. Jag var otrevlig och elak mot dom hela tiden, och helt ärligt så tror ja att dom flesta i familjen var ganska less på mig. Det blev alltid bråk när jag var hemma, men jag visste inte hur jag skulle bete mig. Ångesten åt upp mig innifrån, jag ville berätta för mamma, sätta mig ner med henne och förklara allting men det kom aldrig fram några ord. Flera kvällar satt vi brevid varandra i vardagsrummet och jag skrek i mitt huvud ” mamma snälla hjälp mig, jag orkar inge mer” men jag sa ingenting. För jag skämdes. HUR berättar man för sin kristna mamma att man ljugit och bedragit, blivit av med oskulden genom en våldtäkt på en åker när man var full… Det var för mycke i den berättelsen som inte stämde överens med dom kristna värderingar min mamma hade så jag vågade inte säga nånting. Nånstans i mina sjuka tankar var jag övertygad om att ifall hon fick veta, då skulle hon aldrig mer prata med mig och min familj skulle försvinna från mig helt.
Ju sämre ja mådde ju mer drog jag mig bort från dom enda som faktist hade kunnnat hjälpa mig, umgicks mer med mina vänner och drack, lärde känna mer folk som kanske inte va dom bästa i lagens ögon men människor som ja älskade. Jag drogs mer o mer till kriminella människor, jag älskade deras fart o deras liv, o umgicks med dom så mycket ja bara kunde, dom kändes så fria, så sorgeslösa.Så som jag drömde om att må. Mina föräldrar oroade sig mer o mer o försökte få mig att va hemma, men hemma hade ja ångest, hemma skämdes jag, och jag tänkte att om jag stannar hemma så kommer orden tillslut komma ut, och jag var livrädd för reaktionen på dom orden så jag höll mig borta
Jag ville må bra, jag längtade efter att få känna mig fri, att få känna mig som mig själv, få slippa ångesten och känna att mitt liv, faktiskt var mitt. Att ingen kunde ta de ifrån mig.

Tiden gick och på stan fanns det alltid folk, där höll jag mig. Med dom som drack och slogs och stal. Dom som alltid skrattade och var glada, där kände jag mig hemma, och mer och mer folk kom in i mitt liv. Hälften av dom kommer jag inte ens ihåg namnet på, men dom var mina människor.

Bland dom här människorna fanns det en kille, J, som va så otroligt snäll, behandlade mig som en prinsessa o va helt fantastisk. De dröjde inte länge innan vi va pojkvän o flickvän o inte länge innan ja ljög om att ja älskade honom för att ja va rädd för att om ja inte sa de , så skulle han lämna mig. Han fick mig att glömma min ångest så rädslan för att bli lämnad o må sämre gjorde att jag behandlade honom fel. Jag ljög o lurade honom hela tiden fast han förtjänade så mycket mer, hans bästa vän pratade ofta med mig om hur lycklig jag gjorde honom,och att hon aldrig sett honom så kär som han var i mig. Men om sanningen ska fram, så var jag aldrig kär i honom, jag hade honom bara för att slippa vara ensam, för att slippa hantera mina destruktiva tankar. Fruktansvärt elakt emot honom, men just då så brydde jag mig inte. Jag tog varje chans jag kunde för att må bra.

Jag träffade även en tjej i den här stora gruppen med människor som jag kom jätte bra överens med o vi hade superkul, hon snattade kläder och smink från hm som vi kollat ut tidigare under dagen, och delade alltid sitt byte med mig.
Hon var över 10 år äldre än mig och hade inga problem med att köpa ut, hon fixade till o me in mig på krogen flera gånger. Hon kände folk över hela stan och kunde få in lilla mig vart som helst och jag tyckte de va härligt, så coolt och spännande att få följa med henne överallt, få en massa saker som hon och hennes ”pojkvän” snott. Jag började tro att, nu kanske jag läker… Hon kanske var den saknande biten i pusslet som gör att jag faktist kommer bli hel igen…
Tiden gick och det började bli jul tider. Vi skulle åka till Spanien hela familjen och fira både jul och nyår där. Jag såg fram emot de jätte mycket, men även de gav mig ångest.. med familjen kan ja inte dricka hela tiden, hur ska ja klara av min ångest i två veckor?? Jag uttryckte det för min tjejkompis som föreslog att jag skulle rymma hemifrån, fira jul med henne på krogen i Uppsala istället för att åka till Spanien, men jag vågade inte. Jag kände för första gången på riktigt riktigt länge, att om jag inte åker med min familj, så kommer nånting hända som absolut inte kommer vara bra för mig.

Vi åkte dit, varmt o skönt o avslappnade att få komma iväg ett tag, för jag insåg att de ja höll på mig inte va hållbart, jag visste nånstans i bakskallen att mitt beteende var livsfarligt för mig, varje dag så gick jag över nya gränser jag hade satt för mig själv, och prövade alltid lyckan, många gånger hade det kunnat skita sig ordentligt men jag klarade mig alltid med en hårsmån

I den lilla staden i Spanien där vi hyrt ett hus började vi promenera runt i området o hittade en pub som vi gick till ibland och drack öl,snackade skit och spelade biljard. Tyvärr kunde ja inte dricka så mycket som ja ville men ångest nivån höll sig ganska låg hela tiden. Jag hade faktist riktigt kul med familjen, men tankarna på uppsala fanns alltid kvar, när jag kommer hem igen, då kommer ångesten försvinna helt.

Jag ringde hem till J på julafton och önskade honom god jul o mådde dåligt, för jag kände att ja lurade honom till att vara i ett förhållande med mig fast att ja inte ens va kär i han, men de visste ju inte han. Han berättade att han köpt en julklapp till mig och längtade tills jag kom hem så han fick ge den till mig, när han sa det kände jag att jag förtjänade stryk för hur jag betedde mig mot honom… Läser du någonsin de här, förlåt.. Från djupet av mitt hjärta förlåt för hur jag var, för allt jag sa och gjorde. Du förtjänade mycket bättre än mig..

Nånstans under semestern bröt ja ihop o berättade för min storebrors flickvän att ja inte mådde bra,att livet va skit och ja visste inte va ja skulle göra. Jag berättade aldrig om våldtäkten som startat allt, men ja minns att hon blev orolig, hon ville att vi skulle prata om det med mina föräldrar när vi var tillbaka i Uppsala, så att dom kunde hjälpa mig. Dagen efter skämtade ja bort de me att de va tonårshormoner o att ja saknade min kille, fast att ja inte alls gjorde de. Jag vet inte om hon gick på det men stämningen mellan henne och mig blev lättare under semestern, vilket jag var väldigt tacksam för
Efter 6.5dag borta på semester kom min ångest tillbaka som aldrig förr. Jag ville tillbaka till Uppsala till mina småkriminella vänner, och tillbaka till alkoholen för att må bättre.

Datum och så är väldigt svårt för mig, årstider o månader flyter ihop från den här tiden men nånstans när ja kom hem från spanien så bjöd min tjejkompis med mig på fest,hon sa att hon hade saknat mej när ja va borta o att hon lärt känna ett gäng härliga killar som va super trevliga o dom ville festa me oss. Hon beskrev dom som småkriminella men att dom absolut va jätte snälla och att hon umgåtts med dom under tiden jag var borta, jag drogs ju redan lite till den kriminella världen sen en tid tillbaka och erbjudandet lät lockande så vi åkte dit, jag fick skjuts dit o drog ännu en lögn om att vi skulle ha en tjejkväll.

Den kvällen kom att förändra mitt liv totalt. Jag gick från att döva min ångest med alkohol me små kriminella till sällskap, till att kämpa för min överlevnad mot människor som jag var livrädd för

Lämna ett svar

Till startsidan