Ta ett sista farväl till dom jag har förlorat

Det är mycket mer än det som står här som har hänt, men jag vet inte vart någonstans i berättelsen det har hänt, så då har jag valt att inte ta med de, eftersom jag inte är säker på när det hände. Det är väldigt mycket som jag glömt, som bara försvunnit ur hjärnan. Och det är jag faktist tacksam för, hade jag kommit ihåg alltid så hade jag aldrig överlevt. Då hade det slutat med att jag avslutat mitt eget liv för att slippa minnas..

I allt kaos så träffade jag faktist många bra människor, många härliga människor som jag hade otroligt kul med, men som jag förmodligen aldrig kommer träffa igen. Många fantastiska själar har tyvärr fått sätta livet till, när deras egna problem blivit för stora, och dom inte orkat mer. En stor sorg för mig, då jag alltid fått veta långt efteråt att dom gått bort. Skulle jag verkligen försöka skulle jag säkert kunna få veta vart dom ligger begravda, och kunna besöka deras gravar och ta ett sista farväl, men jag orkar inte. Trots att dom människorna inte gjort mig illa, utan bara tillfört glädje i min annars så svarta vardag, så vet jag att minnen kommer komma tillbaka och då kommer jag börja må dåligt igen, och det är ingenting jag tänker lägga min tid på.
Men jag tror ändå att dom visste om att jag tyckte väldigt mycket om dom, och att dom förlåter mig för att jag aldrig sa hejdå.Må dom alla vila i frid, kanske nu är dom lyckliga på riktigt.

Vi har börjat närma oss sluttampen kungahuset

för denna kaotiska berättelse, jag minns inte hur det gick till men jag övertalade henne att jag skulle få träffa min bror, att han bara ville äta lunch med mig och att han sen skulle köra mig tillbaka, och jag lovade henne tillochmed att ta med lunch tillbaka till henne. Men sannigen var att jag fått kontakt med en man i stockholm, hur vet jag faktist inte, men jag hade berättat för honom att jag hade det väldigt svårt, och att jag behövde få komma bort ifrån Uppsala för att kunna läka, jag berättade om drogerna, och att det var mycket våld. Men inga detaljer. Det vågade jag inte.
Så vi gjorde upp en plan att ses på en restaurang, där han och hans bror skulle hämta upp mig och ta med mig till stockholm, jag tog mat beställning från tjejen och drog iväg. Jag ville kolla bakåt för att se om hon stod i fönstret och tittade efter mig men jag vågade inte, tänk om hon förstår då att jag lurat henne.

Jag halvsprang småvägar, genom dungar och alla möjliga konstiga ställen för att hålla mig borta ifrån stora vägen, ifall hon skulle åka efter och leta. Ringde till mannen ifrån stockholm,P, och frågade vart han var. O jag fick som en stor sten i magen när han sa att det varit en olycka längst vägen och att dom blivit försenade, direkt spelade jag upp ett scenario att hon hittade mig och att min sista chans var borta, men så säger P, vi hittade en annan avfart i alla fall så vi kör precis in på parkeringen till restaurangen vi kommit överens om.
Jag såg en bil svänga in precis när han sa det och sprang fram. Hoppade in i baksätet på denna bil, med 2 män jag aldrig träffat, la mig ner över sätet och bad dom åka. Åka så långt bort som möjligt så att jag aldrig mer behöver se tillbaka.
Jag tror jag låg ner hela vägen hem till P, livrädd för att hon kanske sett mig i alla fall och följt efter.
När vi klev in i hans lägenhet, där det doftade nystädat, det låg inte urdruckna burkar överallt, det fanns inga fimpar i hörnen. Det var ljust och fräscht och man fick se ut genom fönstrena, där kände jag min otroligt lugn. Jag oroade mig inte längre för att hon skulle hitta mig, för att nån skulle hitta mig, jag var bara fri…Trodde jag iallafall

Lämna ett svar

Till startsidan