Nej, jag ska inte dö nu! Men tankarna och frågan om jag ska dö nu har dock gnagt i mig ett tag av olika skäl. Jag är tacksam för människor omkring mig som ställer upp, finns där och lyssnar.

Jag har en tuff period på alla plan just nu. Idag valde jag att stanna hemma på grund av min ångest som ökat det senaste, av förklarliga skäl.

Som ni vet har jag tampats med urinvägsinfektion och dubbla kurer antibiotika. Jag har blivit bättre men inte helt bra, vissa bekymmer har kvarstått. Innan jag gick dit kollade jag mitt postfack, där låg ett brev från Västra Götalandsregionen. Jag tänkte låta det ligga tills jag kom hem, men av någon anledning öppnade jag det direkt…. vet inte varför, men det var nog bra att jag gjorde det.

Provsvaret från den cellprovsundersökningen som jag gjorde i november 2021 hade kommit. “Provsvar gynekologisk cellprovtagning. Cellprovet visade lätta cellförändringar.”

För mig betyder (eller rättare sagt betydde) cellförändringar att det är cancer. Vilket inte är sant. Det vet jag nu. Nu stod det i brevet också att det troligen är det så kallade HPV (Humant Papillom Virus) som är orsaken och alltså inget farligt. Jag ska dock kallas inom 3 månader till gynekologiska mottagningen på SKAS (Skaraborgs Sjukhus) i Skövde eller Lidköping.

Jag gick med tunga steg till vårdcentralen med brevet i väskan, och det ända som fanns i huvudet var “cellförändringar”.

Världens goaste läkare

Väl på vårdcentralen fick jag träffa världens goaste läkare. Hon frågade om varför jag sökt vårdcentralen (som dom alltid gör), antecknade det som sas. Jag tog upp brevet och visade henne, samtidigt så rann tårarna på kinderna. Hon läste, förklarade vad som stod i brevet. Det är troligen ingen fara, men min reaktion över brevet är helt normal, det är okej att känna så. Oavsett om det är något allvarligt eller inte. Hon gjorde en gynekologisk undersökning, klämde och kände på magen och i bak på ryggen.

Prover togs som var normala. Några prover dröjde lite och har ännu inte kommit. Antibiotika skrevs ut då jag troligen fortfarande påverkades av urinvägsinfektionen jag behandlats för någon vecka innan. Hon uteslöt inte att det var något gynekologiskt och oavsett om jag fått det där brevet eller inte så ville hon att jag skulle undersökas närmare på sjukhus. Hon försökte nå dom på gynekologiska mottagningen men utan svar. Eftersom jag var feberfri just då kom vi överens om att jag hämtar ut min antibiotika och går hem. Dr säger också  att hon ringer mig någon gång på tisdagen.

Det gjorde hon. Jag hade lite feber då men mådde något bättre, men återigen ringde hon till gyn för att rådfråga. Jag var välkommen in om jag ville, men de hade fullt på mottagningen så jag hänvisades till akuten. Vilket både dr och jag kom överens om inte var en lämplig lösning där och då MEN skulle febern stiga över 38, 5 eller jag får icke hanterbara smärtor så måste jag åka in! Hon har skickat remiss till gyn för att jag ska komma dit snabbare än 3månader. Vi hörs på torsdagen igen och jag mår bättre och jobbade på onsdagen vilket var bra.  Kallelse till gyn hade kommit också.

Undersökningen – en känslomässig plåga

Igår var det dags för besöket på gyn, 2 veckor efter deras första brev. Jag fick vänta lite längre än beräknat innan jag fick komma in till läkaren. Hon frågade de klassiska frågorna om varför jag sökt vård och hur jag mår nu m.m.

En enkel gynundersökning och provtagning görs, och även ett ultraljud. Där och då kom rädslan, jag fick en ångestattack där jag låg med fiffi mot läkaren och hon säger att hon ser en 3cm stor cysta på höger äggstock. Troligen ofarlig men den finns där. Troligen en inflammation. Läkaren låter mig sitta upp en stund medan hon hämtar en mer erfaren kollega s om också gör ultraljud och undersöker. Hon utesluter inte inflammation men hmmar och håller med föregående läkare och nämner att det var det de pratade om innan. Vad? Vad pratade dom om. Paniken steg ännu mer. Hon tackar för sig säger att ny tid för uppföljning om 6 veckor om inte proverna som ska tas visar annat.

Besked – både bra och mindre bra

Den första läkaren ger mig papper att torka mina tårar med och ber mig att kliva upp och klä på mig och sätta mig bredvid skrivbordet så ska hon förklara. Det kan vara en inflammation, men då jag inte har någon feber vill de inte sätta in antibitotika om det inte är rätt diagnos. Den andra doktorn trodde mer på att jag har en ägglossning just nu, det är ett stort ägg som satt sig  dumt och skapat en blödning.

Hur som helst ska jag tillbaka om 6veckor om jag inte blir dålig eller att mina prover är avvikande.
Hon ursäktar sig också lite halvt skrattande när hon säger: “Vi ska göra test för klamydia och gonorré samt graviditetstest också. Vi såg ingen graviditet och du är inte sexuellt aktiv, men vi måste göra dessa tester, det är rutin!” Jag skrattar också åt eländet, det är ju lite komiskt trots allt. Läkaren beordrar att jag ska lämna nytt urinprov och det är något avvikande på urinstickan så ska det göras en ny odling. Det blev så också.

Läkaren visade tydligt och förklarade vad de sett och ritade upp detta.

Slutkörd, ångest och behovsmediciner

Efter besöket var jag så slut, kände mig helt tömd. På bussen från sjukhuset bestämde jag mig för att kliva av vid Elins Esplanad och käka lunch och handla på IcaMaxi. Inte en superbra plan, blev jobbigt att gå i en butik man inte hittar i, men ja jag fick med det mesta jag behövde.

Inatt har jag haft ångest till och ifrån, sovit dåligt och ont i magen, troligen är det min IBS. IBS-skov är inget konstigt just nu efter både antibiotika och all oro i kroppen. Jag känner dock att det är ett bakslag när man måste ta de där behovsmedicinerna som bara stått i skåpet i flera månader. Jag har inte behövt dom på länge, men nu:/

Trots alla oklarheter igår så är jag övertygad om att det inte är något farligt, men rädslan finns där.
Jag är tacksam till sjukvården. De är enormt belastade på grund av pandemin, men de gör sitt allra bästa för att ge sina patienter så bra vård som möjligt. Det blir kanske inte alltid 100% bra möten, men i de flesta fallen blir det ändå bra.

Hur har ni haft det? Har ni varit med om liknande situationer? Har ni också frågat er själva “Ska jag dö nu?” Hur gick det? Kommentera gärna?