Ta ett sista farväl till dom jag har förlorat

Det är mycket mer än det som står här som har hänt, men jag vet inte vart någonstans i berättelsen det har hänt, så då har jag valt att inte ta med de, eftersom jag inte är säker på när det hände. Det är väldigt mycket som jag glömt, som bara försvunnit ur hjärnan. Och det är jag faktist tacksam för, hade jag kommit ihåg alltid så hade jag aldrig överlevt. Då hade det slutat med att jag avslutat mitt eget liv för att slippa minnas..

I allt kaos så träffade jag faktist många bra människor, många härliga människor som jag hade otroligt kul med, men som jag förmodligen aldrig kommer träffa igen. Många fantastiska själar har tyvärr fått sätta livet till, när deras egna problem blivit för stora, och dom inte orkat mer. En stor sorg för mig, då jag alltid fått veta långt efteråt att dom gått bort. Skulle jag verkligen försöka skulle jag säkert kunna få veta vart dom ligger begravda, och kunna besöka deras gravar och ta ett sista farväl, men jag orkar inte. Trots att dom människorna inte gjort mig illa, utan bara tillfört glädje i min annars så svarta vardag, så vet jag att minnen kommer komma tillbaka och då kommer jag börja må dåligt igen, och det är ingenting jag tänker lägga min tid på.
Men jag tror ändå att dom visste om att jag tyckte väldigt mycket om dom, och att dom förlåter mig för att jag aldrig sa hejdå.Må dom alla vila i frid, kanske nu är dom lyckliga på riktigt.

Vi har börjat närma oss sluttampen kungahuset

för denna kaotiska berättelse, jag minns inte hur det gick till men jag övertalade henne att jag skulle få träffa min bror, att han bara ville äta lunch med mig och att han sen skulle köra mig tillbaka, och jag lovade henne tillochmed att ta med lunch tillbaka till henne. Men sannigen var att jag fått kontakt med en man i stockholm, hur vet jag faktist inte, men jag hade berättat för honom att jag hade det väldigt svårt, och att jag behövde få komma bort ifrån Uppsala för att kunna läka, jag berättade om drogerna, och att det var mycket våld. Men inga detaljer. Det vågade jag inte.
Så vi gjorde upp en plan att ses på en restaurang, där han och hans bror skulle hämta upp mig och ta med mig till stockholm, jag tog mat beställning från tjejen och drog iväg. Jag ville kolla bakåt för att se om hon stod i fönstret och tittade efter mig men jag vågade inte, tänk om hon förstår då att jag lurat henne.

Jag halvsprang småvägar, genom dungar och alla möjliga konstiga ställen för att hålla mig borta ifrån stora vägen, ifall hon skulle åka efter och leta. Ringde till mannen ifrån stockholm,P, och frågade vart han var. O jag fick som en stor sten i magen när han sa att det varit en olycka längst vägen och att dom blivit försenade, direkt spelade jag upp ett scenario att hon hittade mig och att min sista chans var borta, men så säger P, vi hittade en annan avfart i alla fall så vi kör precis in på parkeringen till restaurangen vi kommit överens om.
Jag såg en bil svänga in precis när han sa det och sprang fram. Hoppade in i baksätet på denna bil, med 2 män jag aldrig träffat, la mig ner över sätet och bad dom åka. Åka så långt bort som möjligt så att jag aldrig mer behöver se tillbaka.
Jag tror jag låg ner hela vägen hem till P, livrädd för att hon kanske sett mig i alla fall och följt efter.
När vi klev in i hans lägenhet, där det doftade nystädat, det låg inte urdruckna burkar överallt, det fanns inga fimpar i hörnen. Det var ljust och fräscht och man fick se ut genom fönstrena, där kände jag min otroligt lugn. Jag oroade mig inte längre för att hon skulle hitta mig, för att nån skulle hitta mig, jag var bara fri…Trodde jag iallafall

Han fick mig att glömma min ångest. Även om jag ljög om mina känslor

Min relation till mina syskon och föräldrar blev bara sämre och sämre. Jag var otrevlig och elak mot dom hela tiden, och helt ärligt så tror ja att dom flesta i familjen var ganska less på mig. Det blev alltid bråk när jag var hemma, men jag visste inte hur jag skulle bete mig. Ångesten åt upp mig innifrån, jag ville berätta för mamma, sätta mig ner med henne och förklara allting men det kom aldrig fram några ord. Flera kvällar satt vi brevid varandra i vardagsrummet och jag skrek i mitt huvud ” mamma snälla hjälp mig, jag orkar inge mer” men jag sa ingenting. För jag skämdes. HUR berättar man för sin kristna mamma att man ljugit och bedragit, blivit av med oskulden genom en våldtäkt på en åker när man var full… Det var för mycke i den berättelsen som inte stämde överens med dom kristna värderingar min mamma hade så jag vågade inte säga nånting. Nånstans i mina sjuka tankar var jag övertygad om att ifall hon fick veta, då skulle hon aldrig mer prata med mig och min familj skulle försvinna från mig helt.
Ju sämre ja mådde ju mer drog jag mig bort från dom enda som faktist hade kunnnat hjälpa mig, umgicks mer med mina vänner och drack, lärde känna mer folk som kanske inte va dom bästa i lagens ögon men människor som ja älskade. Jag drogs mer o mer till kriminella människor, jag älskade deras fart o deras liv, o umgicks med dom så mycket ja bara kunde, dom kändes så fria, så sorgeslösa.Så som jag drömde om att må. Mina föräldrar oroade sig mer o mer o försökte få mig att va hemma, men hemma hade ja ångest, hemma skämdes jag, och jag tänkte att om jag stannar hemma så kommer orden tillslut komma ut, och jag var livrädd för reaktionen på dom orden så jag höll mig borta
Jag ville må bra, jag längtade efter att få känna mig fri, att få känna mig som mig själv, få slippa ångesten och känna att mitt liv, faktiskt var mitt. Att ingen kunde ta de ifrån mig.

Tiden gick och på stan fanns det alltid folk, där höll jag mig. Med dom som drack och slogs och stal. Dom som alltid skrattade och var glada, där kände jag mig hemma, och mer och mer folk kom in i mitt liv. Hälften av dom kommer jag inte ens ihåg namnet på, men dom var mina människor.

Bland dom här människorna fanns det en kille, J, som va så otroligt snäll, behandlade mig som en prinsessa o va helt fantastisk. De dröjde inte länge innan vi va pojkvän o flickvän o inte länge innan ja ljög om att ja älskade honom för att ja va rädd för att om ja inte sa de , så skulle han lämna mig. Han fick mig att glömma min ångest så rädslan för att bli lämnad o må sämre gjorde att jag behandlade honom fel. Jag ljög o lurade honom hela tiden fast han förtjänade så mycket mer, hans bästa vän pratade ofta med mig om hur lycklig jag gjorde honom,och att hon aldrig sett honom så kär som han var i mig. Men om sanningen ska fram, så var jag aldrig kär i honom, jag hade honom bara för att slippa vara ensam, för att slippa hantera mina destruktiva tankar. Fruktansvärt elakt emot honom, men just då så brydde jag mig inte. Jag tog varje chans jag kunde för att må bra.

Jag träffade även en tjej i den här stora gruppen med människor som jag kom jätte bra överens med o vi hade superkul, hon snattade kläder och smink från hm som vi kollat ut tidigare under dagen, och delade alltid sitt byte med mig.
Hon var över 10 år äldre än mig och hade inga problem med att köpa ut, hon fixade till o me in mig på krogen flera gånger. Hon kände folk över hela stan och kunde få in lilla mig vart som helst och jag tyckte de va härligt, så coolt och spännande att få följa med henne överallt, få en massa saker som hon och hennes ”pojkvän” snott. Jag började tro att, nu kanske jag läker… Hon kanske var den saknande biten i pusslet som gör att jag faktist kommer bli hel igen…
Tiden gick och det började bli jul tider. Vi skulle åka till Spanien hela familjen och fira både jul och nyår där. Jag såg fram emot de jätte mycket, men även de gav mig ångest.. med familjen kan ja inte dricka hela tiden, hur ska ja klara av min ångest i två veckor?? Jag uttryckte det för min tjejkompis som föreslog att jag skulle rymma hemifrån, fira jul med henne på krogen i Uppsala istället för att åka till Spanien, men jag vågade inte. Jag kände för första gången på riktigt riktigt länge, att om jag inte åker med min familj, så kommer nånting hända som absolut inte kommer vara bra för mig.

Vi åkte dit, varmt o skönt o avslappnade att få komma iväg ett tag, för jag insåg att de ja höll på mig inte va hållbart, jag visste nånstans i bakskallen att mitt beteende var livsfarligt för mig, varje dag så gick jag över nya gränser jag hade satt för mig själv, och prövade alltid lyckan, många gånger hade det kunnat skita sig ordentligt men jag klarade mig alltid med en hårsmån

I den lilla staden i Spanien där vi hyrt ett hus började vi promenera runt i området o hittade en pub som vi gick till ibland och drack öl,snackade skit och spelade biljard. Tyvärr kunde ja inte dricka så mycket som ja ville men ångest nivån höll sig ganska låg hela tiden. Jag hade faktist riktigt kul med familjen, men tankarna på uppsala fanns alltid kvar, när jag kommer hem igen, då kommer ångesten försvinna helt.

Jag ringde hem till J på julafton och önskade honom god jul o mådde dåligt, för jag kände att ja lurade honom till att vara i ett förhållande med mig fast att ja inte ens va kär i han, men de visste ju inte han. Han berättade att han köpt en julklapp till mig och längtade tills jag kom hem så han fick ge den till mig, när han sa det kände jag att jag förtjänade stryk för hur jag betedde mig mot honom… Läser du någonsin de här, förlåt.. Från djupet av mitt hjärta förlåt för hur jag var, för allt jag sa och gjorde. Du förtjänade mycket bättre än mig..

Nånstans under semestern bröt ja ihop o berättade för min storebrors flickvän att ja inte mådde bra,att livet va skit och ja visste inte va ja skulle göra. Jag berättade aldrig om våldtäkten som startat allt, men ja minns att hon blev orolig, hon ville att vi skulle prata om det med mina föräldrar när vi var tillbaka i Uppsala, så att dom kunde hjälpa mig. Dagen efter skämtade ja bort de me att de va tonårshormoner o att ja saknade min kille, fast att ja inte alls gjorde de. Jag vet inte om hon gick på det men stämningen mellan henne och mig blev lättare under semestern, vilket jag var väldigt tacksam för
Efter 6.5dag borta på semester kom min ångest tillbaka som aldrig förr. Jag ville tillbaka till Uppsala till mina småkriminella vänner, och tillbaka till alkoholen för att må bättre.

Datum och så är väldigt svårt för mig, årstider o månader flyter ihop från den här tiden men nånstans när ja kom hem från spanien så bjöd min tjejkompis med mig på fest,hon sa att hon hade saknat mej när ja va borta o att hon lärt känna ett gäng härliga killar som va super trevliga o dom ville festa me oss. Hon beskrev dom som småkriminella men att dom absolut va jätte snälla och att hon umgåtts med dom under tiden jag var borta, jag drogs ju redan lite till den kriminella världen sen en tid tillbaka och erbjudandet lät lockande så vi åkte dit, jag fick skjuts dit o drog ännu en lögn om att vi skulle ha en tjejkväll.

Den kvällen kom att förändra mitt liv totalt. Jag gick från att döva min ångest med alkohol me små kriminella till sällskap, till att kämpa för min överlevnad mot människor som jag var livrädd för

Våldtäkten som förändrade allt

Men det kom också in 2 människor i mitt liv som gjorde skolgången lite roligare. Dom levde sina liv utan Gud och sket i allt, ja älskade att umgås med dom, men fick ofta gå in till rektorn som försökte förbjuda mig att umgås med dom, han lyckades inte så bra. Med dom kunde jag känna mig som mig själv. Det var inte längre låtsas skratt utan genuin lycka varje dag när jag fick umgås med dom. Ena killen kände jag dessutom utanför skolan på ett annat sätt, vi bodde på samma gård, hans föräldrar och mina föräldrar kom väldigt bra överens och han umgicks mycket med min bror.

Jag började umgås med dom även utanför skolan, vi festade tillsammans, cyklade runt på Uppsalas gator hela nätterna, skratta och snackade skit.  Jag behövde inte låtsas eller lägga på mig en mask. Jag kunde äntligen slappna av. Det här medförde även att jag insåg mer och mer att det fanns mer i livet än bara kyrkan och kristendom, jag förstod inte varför jag skulle tvingas in i ett liv jag aldrig kände att jag hört hemma i, jag ville inte det som dom andra i kyrkan ville, och vi trodde absolut inte på samma saker. Jag gjorde mer och mer uppror mot mina föräldrar,mot kyrkan,skolan och hela världen.

Allt eftersom tiden gick,  så började ja få mer o mer vänner utanför skolan. ”Normala” människor som inte strävade efter att leva med Gud så jag kunde slappna av på ett annat sätt. Jag var mer och mer med dom och festade, hängde i stan eller i halvskumma lägenheter som vi inte riktigt visste vems det var. Men vi hade kul, och vi njöt av livet som tonåringar i Uppsala.

Men allt bra för också med sig saker som inte alltid är bra.
Så nu kommer vi in på där de började gå ”snett” för mej

Jag hittade alkoholen mer o mer och började festa mer o mer trots att mina föräldrar försökte hindra mig, dom hade såklart mer livserfarenhet än vad jag hade och ville inte att jag skulle hamna snett. Dom hämtade mig otaliga gånger inne i stan när jag bestämt mig för att stänga av telefonen eller helt enkelt ignorera deras samtal, flera gånger tror ja säkert att de var någon som ringde mina föräldrar också och bad dom hämta mig, för jag tror nånstans att några av mina vänner såg att det barkade utför, och försökte bara hjälpa mig

En kväll så blev ja medbjuden på en fest utanför Uppsala och tackade självklart JA. Drog nån lögn för mina föräldrar(förlåt) om att ja skulle till en tjejkompis o drog iväg. Hade fått veta att alkohol bjuds de på så ja behövde inte jaga nån för att köpa ut, slängde med mig snyggare kläder i en väska, mer smink och gick hemifrån och såg ut ungefär så som jag gjorde när jag skulle till skolan. Bara för att senare på förfesten byta om och sminka mig ännu mer, man måste ju passa in på festen och smink hade alltid varit ett stort intresse

Och i början, hade ja sjukt roligt. Massa härliga människor, grym musik, alkoholen flödade precis som det lovats, helt enkelt en riktigt bra kväll
Tillslut mot morgontimmarna började festen dö ut, flera hade redan åkt vidare på andra fester, vissa skulle ut på krogen och även jag och mina vänner bestämde oss för att bege oss vidare. De gick inga bussar längre så vi kom fram till att vi skulle gå tillsammans ner till stan, en promenad på säkert 5-6 kilometer men alla var fulla och glada och vädret var bra så vi knatade på, och sjöng otroligt falskt längst vägen och vissa dansade vidare till nåns sång.

Halvvägs så började ja o en killkompis halka efter dom andra o tillslut såg vi dom inte ens längre. Men vi skratta o sjöng tillsammans i vårat otroligt fulla tillstånd hela tiden, stämningen hade varit så bra hela kvällen så jag märkte inget annorlunda med honom, han var lika glad och rolig som alltid

Längst den här vägen vi går, kommer det efter bara någon kilometer åkrar,öppna fält på båda sidor, och även om det fanns gatulampor så blev det väldigt mörkt när vi kom till den delen av sträckan. Vi pratade om efterfesten vi skulle gå på när han går snabbare, framför mig och svänger av ut på ena åkern, han skulle ut och kissa och var rädd att det skulle komma bilar och ringa polisen, så han går ut kanske en 10-15 meter för att lätta på trycket. I början såg jag vart han gick men ju längre ut han kom desto svårare blev de, det ska även tilläggas att min syn inte var den bästa och glasögon var en accessoar jag inte ville ha. Vi pratade medans han kissade, om allt och lite till, nån tjej han börjat dejta men han hade svårt med närhet, och mitt i en mening avbryter han mig. Ropar åt mig att han hittat nåt och att jag ska komma ut till honom på åkern. Jag var inte super intresserad av det med kjol och högklackat men efter en stunds övertalning kliver jag ut på den halvgyttjiga åkern, och ropar åt honom ”hjälp mig att hitta dig, jag ser dig ingenstans ”

Men han svarar inte. Istället puttar han omkull mig, håller fast mig och täcker över min mun med sin hand. Han viskar i mitt öra ”håller du inte käften så dödar ja dig”. Jag var vid de här laget övertygad om att de var ett dåligt skämt, han var en av mina närmsta vänner, helt bortkopplad från kyrkan, den jag stod närmast, som jag delade alla mina tankar och funderingar med. Men det var inget skämt, han säger förbannat ”jag undrade när du skulle släppa till, men det verkar aldrig hända. Du har lockat mig i flera månader, erbjuder du inte så tar jag” Fortfarande i chock märker jag knappt att han drar av mig kläderna, men jag känner smärtan när han våldtar mig. Han trycker ner mitt huvud i leran och säger åt mig att hålla käften.

När han är klar ställer han sig upp, drar upp sina byxor och skrattar. Jag tittar upp mot honom, och ser bara siluetten av han i mörkret, innan han säger att jag nu fått det jag förtjänat, och bett om länge. Sen går han. Han lämnar mig ute på åkern, halvnaken och lerig. I chock… Min hjärna ville nog inte riktigt greppa vad som precis hade hänt, en av mina bästa vänner, en kille jag nästan sett som en extra bror, som visste allt om mig. Jag trodde det var en sjuk mardröm och önskade att jag kunde vakna

Boken om överlevnad blev aldrig klar

För många år sen utsattes jag för saker, dom flesta bara tror händer i filmer.

Och min livshistoria började jag skriva ner, det var ett sätt för mig att hantera och bearbeta alla hjärnspöken men den blev aldrig färdig.

Istället började jag skriva ner allt i en blogg, del för del kom min historia till liv genom skrift

Det var fruktansvärt att skriva det, men samtidigt så skönt att inte längre skämmas för det eller känna någon skuld för det som hänt

 

Jag har funderat och tänkt ifall jag ska dela med mig av min historia här men jag har inte bestämt mig än

Den lilla blogg jag hade innan där jag skrev ner allt var det aldrig någon som läste, här har jag en betydligt större plattform och det skrämmer mig faktist.

Rädslan för att bli dömd igen för det som hänt mig

 

Vad tycker ni? Skulle det vara intressant att läsa, innehåller mycket övergrepp, våld och missbruk för en trasig tonåring.

 

Lämna en kommentar så får jag se hur jag går vidare

Till startsidan