Härlig dag i solen och utflykt.

Sportfiskare, Fisk, Nordsjön, Vatten, Fiskaren, Havet

Skogspromenad och grillning.

Vilket härligt väder det varit dessa dagar. Solens strålar värmer verkligen just nu. Hörde att det snart ska bli lite kallare igen så idag passade vi på att vara ute hela dagen. Familjen träffades och tog en lång promenad i skogen för att sen avsluta det hela med lite korv grillning. Dessutom är det så skönt att man kan vara ute i naturen och andas lite frisk luft.

Vi var verkligen ute hela dagen och bara njöt brosan passade även på att ta med sig fiskespöt för att fiska lite i en liten insjö som finns intill grillplatsen vi va på. Men någon fisk blev det inte denna gång men han var lika glad för det.

Vi brukar åka ut och fiska mycket på sommaren. Det finns många bra ställen man kan fiska på både från land men också från båten. Jag tycker att det är så fridfullt att fiska och kunna släppa på stressen. Jag metar helst då tycker jag att det är som roligast när man ser flötet guppa upp och ner innan det plötsligt hugger till.

Hoppas att vi får fler dagar som denna framöver. När vi bara tillåter oss själva att slappna av och njuta i nuet utan att behöva tänka så mycket.

 

Serverat på Nobelfesten

Dags att ta fram påskpyntet och jaga fjädrar i rätt färg.

Tulpaner, Gul, Våren, Grön, Blommig, Blomma, Natur

Snart är det äntligen dags för påsk igen. Jag älskar påsken den är härlig på många sätt och vis. Det är nu man får passa på att vara kreativ och ta fram alla roliga saker. Dessutom tycker jag om mycket färg. Imorgon ska jag skaffa ris och klä dom i fjädrar och i år ska det få vara lite blandade färger, Skulle vara kul om man kunde hitta några som är mer åt det pastelliga hållet och kanske med lite glitter i. Det blir nog svårt då det oftast brukar vara i traditionella färgerna. Men om det inte finns så tänker jag nog ta gula för färgen gul gör mig så glad.

På lördag ska vi ha påskmiddag med familjen. Så klart så skall alla få ett varsitt påskägg fyllt med godsaker.  Vad brukar ni fylla era påskägg med? Så klart ska det vara godis i, det är tradition här hemma. Det är också kul om man kan fylla det med något annat en bara godis.

Om jag fick önska mig ett påskägg så skulle jag nog villa ha ett med skönhets produkter för mina har nästan tagit slut. Vem vet kanske kommer påskharen med ett. Den här påskhelgen tänker jag iallafall njuta med mina nära och kära. Dessutom kommer det bli första året vi kommer att fira helt utomhus det kommer bli skönt. Vi får bara hoppas att vädergudarna är med oss och att ingen dansar regn dansen tills på lördag.

Önskar er en riktigt fin påsk .

 

Måndag och full med energi.

Äntligen är det måndag. Så skönt när man kan starta en ny vecka igen. Den här veckan är det fullt i kalendern och det händer massor med spännande saker. Bland annat så ska jag passa på att fixa håret och gå och få mina naglar fixade.

Det är en sån härlig känsla när man får fixa naglarna. Man känner sig dessutom ren på något sätt. Jag ska göra dom lite kortare den här gången och med någon härlig vår färg. Brukar oftast ha lite mörkare naglar men hade tänkt satsa på något ljust kanske en pastell färg.

som något i den här stilen kanske vad tycker ni ?

Naglar, Manikyr, Lack, Händer, Handen, Målning

Håret ska också få sig ett lyft men där tänker jag nog satsa på en mörkare botten då jag har ljusa toppar redan. håret blir så slitet när man bleker det så vill helst låta det vila ett tag. Men vi får se vad min frisör säger ska nog passa på att klippa det en bit också.

Resten av veckan ska jag planera inför påsken. Jag älskar påsken den är min favorit högtid. Då får man vara kreativ och passa på att göra mycket pyssel och måla. Den här påsken kommer vi satsa på att göra något kul utomhus nu när situationen är som den är. Vad gör ni till påsk ? Brukar ni fira den ?

Kram.

Hitta den inre styrkan och våga öppna upp sig om saker.

Meditera, Meditation, Fredlig, Silhuetter, Solnedgång

Livet är inte alltid så svart eller vitt. Ibland måste man välja att se livet med färger. Meditation är något som har hjälp mig otroligt mycket att både finna ett lugnt men även gett mig nytt perspektiv. I början tyckte jag att det var så svårt och det tog lång tid innan jag lärde mig att slappna av och hitta lugnet.

Men jag gav inte upp utan försökte varje dag. Tills helt plötsligt en dag var det som att jag befann mig någon helt annanstans. Samt så var det en känsla jag riktigt kunde ta på.  Det kändes som att alla mina spänningar i kroppen släppte och jag ville bara gråta.

Det här är en rutin som jag gör varje dag i stort sätt och allt jag behöver är femton minuter om dagen. Jag tror verkligen på att om man tar hand om sitt inre så syns det utåt. Dessutom så är det skönt att bara få ha en stund med sig själv. För att till exempel rannsaka sig själv.

Det har samtidigt gjort mig starkare och mer tålig mot livets motgångar. Vi alla stöter på motgångar i livet ibland men då är det viktigt att behålla det inre lugnet och lägga fokusen på att hitta lösningar i stället för stressen.

Trevlig kväll.

 

Ta ett sista farväl till dom jag har förlorat

Det är mycket mer än det som står här som har hänt, men jag vet inte vart någonstans i berättelsen det har hänt, så då har jag valt att inte ta med de, eftersom jag inte är säker på när det hände. Det är väldigt mycket som jag glömt, som bara försvunnit ur hjärnan. Och det är jag faktist tacksam för, hade jag kommit ihåg alltid så hade jag aldrig överlevt. Då hade det slutat med att jag avslutat mitt eget liv för att slippa minnas..

I allt kaos så träffade jag faktist många bra människor, många härliga människor som jag hade otroligt kul med, men som jag förmodligen aldrig kommer träffa igen. Många fantastiska själar har tyvärr fått sätta livet till, när deras egna problem blivit för stora, och dom inte orkat mer. En stor sorg för mig, då jag alltid fått veta långt efteråt att dom gått bort. Skulle jag verkligen försöka skulle jag säkert kunna få veta vart dom ligger begravda, och kunna besöka deras gravar och ta ett sista farväl, men jag orkar inte. Trots att dom människorna inte gjort mig illa, utan bara tillfört glädje i min annars så svarta vardag, så vet jag att minnen kommer komma tillbaka och då kommer jag börja må dåligt igen, och det är ingenting jag tänker lägga min tid på.
Men jag tror ändå att dom visste om att jag tyckte väldigt mycket om dom, och att dom förlåter mig för att jag aldrig sa hejdå.Må dom alla vila i frid, kanske nu är dom lyckliga på riktigt.

Vi har börjat närma oss sluttampen kungahuset

för denna kaotiska berättelse, jag minns inte hur det gick till men jag övertalade henne att jag skulle få träffa min bror, att han bara ville äta lunch med mig och att han sen skulle köra mig tillbaka, och jag lovade henne tillochmed att ta med lunch tillbaka till henne. Men sannigen var att jag fått kontakt med en man i stockholm, hur vet jag faktist inte, men jag hade berättat för honom att jag hade det väldigt svårt, och att jag behövde få komma bort ifrån Uppsala för att kunna läka, jag berättade om drogerna, och att det var mycket våld. Men inga detaljer. Det vågade jag inte.
Så vi gjorde upp en plan att ses på en restaurang, där han och hans bror skulle hämta upp mig och ta med mig till stockholm, jag tog mat beställning från tjejen och drog iväg. Jag ville kolla bakåt för att se om hon stod i fönstret och tittade efter mig men jag vågade inte, tänk om hon förstår då att jag lurat henne.

Jag halvsprang småvägar, genom dungar och alla möjliga konstiga ställen för att hålla mig borta ifrån stora vägen, ifall hon skulle åka efter och leta. Ringde till mannen ifrån stockholm,P, och frågade vart han var. O jag fick som en stor sten i magen när han sa att det varit en olycka längst vägen och att dom blivit försenade, direkt spelade jag upp ett scenario att hon hittade mig och att min sista chans var borta, men så säger P, vi hittade en annan avfart i alla fall så vi kör precis in på parkeringen till restaurangen vi kommit överens om.
Jag såg en bil svänga in precis när han sa det och sprang fram. Hoppade in i baksätet på denna bil, med 2 män jag aldrig träffat, la mig ner över sätet och bad dom åka. Åka så långt bort som möjligt så att jag aldrig mer behöver se tillbaka.
Jag tror jag låg ner hela vägen hem till P, livrädd för att hon kanske sett mig i alla fall och följt efter.
När vi klev in i hans lägenhet, där det doftade nystädat, det låg inte urdruckna burkar överallt, det fanns inga fimpar i hörnen. Det var ljust och fräscht och man fick se ut genom fönstrena, där kände jag min otroligt lugn. Jag oroade mig inte längre för att hon skulle hitta mig, för att nån skulle hitta mig, jag var bara fri…Trodde jag iallafall

Jag försökte överleva

  • Jag kommer ihåg en kväll,min tjejkompis hade frågat honom ifall jag kunde va hos honom när hon skulle iväg på något annat och han sa ja, vi skulle dricka öl och kolla på fotboll på tv, hans favorit lag skulle spela.Jag var inte ett dugg insatt eller intresserad av fotboll men tänkte att det var i alla fall bättre än att vara med henne. Så jag satt i den otroligt sköna soffan, kollade på fotboll och drack öl, drömde mig bort att varje dag skulle vara såhär i fortsättningen innan ja skratta för mig själv o tänkte ”vilken idiot du är…det blir aldrig bättre, du kommer dö i den där lägenheten”
    När matchen va slut va vi fulla båda två, och jag trodde att vi bara skulle vänta på att hon skulle komma tillbaka så vi kunde åka därifrån, men denna människa som jag tyckte var så bra, hade andra planer.

På nåt sätt hamnade vi inne i sovrummet, jag vet inte om han drog in mig dit eller om jag gick frivilligt, men i säng kom vi i alla fall. Jag minns att jag frågade va han gjorde, och varför vi skulle lägga oss i sängen, men han hyssja mig bara. Han var som alla andra, han ville ligga med mig och inget annat. Han njöt för fullt och jag stängde av, drömde mig bort till ett annat liv och grät.. Men han märkte ingenting…

När han va klar klädde han på sig och sa ”tack för ikväll, de va kul” Och jag visste inte va jag skulle göra. För första gången va ja helt själv, världens chans att sticka, gå till polisen, gå hem, göra vad som helst. Men jag vågade inte. Jag var helt säker på att de va ett test för att se om jag skulle stanna,att hon hade övertalat honom att göra allt de där och sen stå och vänta nere vid gatan för att se om jag skulle komma ner, så jag låg kvar där i sängen, och undrade om det fanns nån enstaka människa där ute som undrade vart jag var.

Livet för mig fortsatte som vanligt. Jag försökte överleva på bästa sätt
Följa med på allt dom ville, de va enklare så. Jag anpassade mig till min nya vardag och hoppades, hoppades på att få komma hem igen. Eller att dom dödade mig och fick det avklarat. Jag blev iskall,stängde av alla känslor. Jag har ett svagt minne att jag bad om att bli dödad, att jag sa till dom att slå bara ihjäl mig, eller skjut mig. Få de överstökat och ta nån annan. Jag orkar inget mer.

Än idag har jag väldigt enkelt för att stänga av alla mina känslor mot människor, jag kan på en sekund gå från att tycka väldigt mycket om en människa, till att bli helt likgiltig till hur det är med dom,vad dom gör, om dom lever eller inte. Jag får människor att försvinna när det blir för jobbigt. Om det är en bra egenskap eller inte låter jag vara osagt, men det har räddat mig många gånger från mer smärta och sorg, och så länge det funkar för mig så kommer jag hantera mina problem så, tills jag sakta men säkert kan nysta i saker i min egen takt.

Han fick mig att glömma min ångest. Även om jag ljög om mina känslor

Min relation till mina syskon och föräldrar blev bara sämre och sämre. Jag var otrevlig och elak mot dom hela tiden, och helt ärligt så tror ja att dom flesta i familjen var ganska less på mig. Det blev alltid bråk när jag var hemma, men jag visste inte hur jag skulle bete mig. Ångesten åt upp mig innifrån, jag ville berätta för mamma, sätta mig ner med henne och förklara allting men det kom aldrig fram några ord. Flera kvällar satt vi brevid varandra i vardagsrummet och jag skrek i mitt huvud ” mamma snälla hjälp mig, jag orkar inge mer” men jag sa ingenting. För jag skämdes. HUR berättar man för sin kristna mamma att man ljugit och bedragit, blivit av med oskulden genom en våldtäkt på en åker när man var full… Det var för mycke i den berättelsen som inte stämde överens med dom kristna värderingar min mamma hade så jag vågade inte säga nånting. Nånstans i mina sjuka tankar var jag övertygad om att ifall hon fick veta, då skulle hon aldrig mer prata med mig och min familj skulle försvinna från mig helt.
Ju sämre ja mådde ju mer drog jag mig bort från dom enda som faktist hade kunnnat hjälpa mig, umgicks mer med mina vänner och drack, lärde känna mer folk som kanske inte va dom bästa i lagens ögon men människor som ja älskade. Jag drogs mer o mer till kriminella människor, jag älskade deras fart o deras liv, o umgicks med dom så mycket ja bara kunde, dom kändes så fria, så sorgeslösa.Så som jag drömde om att må. Mina föräldrar oroade sig mer o mer o försökte få mig att va hemma, men hemma hade ja ångest, hemma skämdes jag, och jag tänkte att om jag stannar hemma så kommer orden tillslut komma ut, och jag var livrädd för reaktionen på dom orden så jag höll mig borta
Jag ville må bra, jag längtade efter att få känna mig fri, att få känna mig som mig själv, få slippa ångesten och känna att mitt liv, faktiskt var mitt. Att ingen kunde ta de ifrån mig.

Tiden gick och på stan fanns det alltid folk, där höll jag mig. Med dom som drack och slogs och stal. Dom som alltid skrattade och var glada, där kände jag mig hemma, och mer och mer folk kom in i mitt liv. Hälften av dom kommer jag inte ens ihåg namnet på, men dom var mina människor.

Bland dom här människorna fanns det en kille, J, som va så otroligt snäll, behandlade mig som en prinsessa o va helt fantastisk. De dröjde inte länge innan vi va pojkvän o flickvän o inte länge innan ja ljög om att ja älskade honom för att ja va rädd för att om ja inte sa de , så skulle han lämna mig. Han fick mig att glömma min ångest så rädslan för att bli lämnad o må sämre gjorde att jag behandlade honom fel. Jag ljög o lurade honom hela tiden fast han förtjänade så mycket mer, hans bästa vän pratade ofta med mig om hur lycklig jag gjorde honom,och att hon aldrig sett honom så kär som han var i mig. Men om sanningen ska fram, så var jag aldrig kär i honom, jag hade honom bara för att slippa vara ensam, för att slippa hantera mina destruktiva tankar. Fruktansvärt elakt emot honom, men just då så brydde jag mig inte. Jag tog varje chans jag kunde för att må bra.

Jag träffade även en tjej i den här stora gruppen med människor som jag kom jätte bra överens med o vi hade superkul, hon snattade kläder och smink från hm som vi kollat ut tidigare under dagen, och delade alltid sitt byte med mig.
Hon var över 10 år äldre än mig och hade inga problem med att köpa ut, hon fixade till o me in mig på krogen flera gånger. Hon kände folk över hela stan och kunde få in lilla mig vart som helst och jag tyckte de va härligt, så coolt och spännande att få följa med henne överallt, få en massa saker som hon och hennes ”pojkvän” snott. Jag började tro att, nu kanske jag läker… Hon kanske var den saknande biten i pusslet som gör att jag faktist kommer bli hel igen…
Tiden gick och det började bli jul tider. Vi skulle åka till Spanien hela familjen och fira både jul och nyår där. Jag såg fram emot de jätte mycket, men även de gav mig ångest.. med familjen kan ja inte dricka hela tiden, hur ska ja klara av min ångest i två veckor?? Jag uttryckte det för min tjejkompis som föreslog att jag skulle rymma hemifrån, fira jul med henne på krogen i Uppsala istället för att åka till Spanien, men jag vågade inte. Jag kände för första gången på riktigt riktigt länge, att om jag inte åker med min familj, så kommer nånting hända som absolut inte kommer vara bra för mig.

Vi åkte dit, varmt o skönt o avslappnade att få komma iväg ett tag, för jag insåg att de ja höll på mig inte va hållbart, jag visste nånstans i bakskallen att mitt beteende var livsfarligt för mig, varje dag så gick jag över nya gränser jag hade satt för mig själv, och prövade alltid lyckan, många gånger hade det kunnat skita sig ordentligt men jag klarade mig alltid med en hårsmån

I den lilla staden i Spanien där vi hyrt ett hus började vi promenera runt i området o hittade en pub som vi gick till ibland och drack öl,snackade skit och spelade biljard. Tyvärr kunde ja inte dricka så mycket som ja ville men ångest nivån höll sig ganska låg hela tiden. Jag hade faktist riktigt kul med familjen, men tankarna på uppsala fanns alltid kvar, när jag kommer hem igen, då kommer ångesten försvinna helt.

Jag ringde hem till J på julafton och önskade honom god jul o mådde dåligt, för jag kände att ja lurade honom till att vara i ett förhållande med mig fast att ja inte ens va kär i han, men de visste ju inte han. Han berättade att han köpt en julklapp till mig och längtade tills jag kom hem så han fick ge den till mig, när han sa det kände jag att jag förtjänade stryk för hur jag betedde mig mot honom… Läser du någonsin de här, förlåt.. Från djupet av mitt hjärta förlåt för hur jag var, för allt jag sa och gjorde. Du förtjänade mycket bättre än mig..

Nånstans under semestern bröt ja ihop o berättade för min storebrors flickvän att ja inte mådde bra,att livet va skit och ja visste inte va ja skulle göra. Jag berättade aldrig om våldtäkten som startat allt, men ja minns att hon blev orolig, hon ville att vi skulle prata om det med mina föräldrar när vi var tillbaka i Uppsala, så att dom kunde hjälpa mig. Dagen efter skämtade ja bort de me att de va tonårshormoner o att ja saknade min kille, fast att ja inte alls gjorde de. Jag vet inte om hon gick på det men stämningen mellan henne och mig blev lättare under semestern, vilket jag var väldigt tacksam för
Efter 6.5dag borta på semester kom min ångest tillbaka som aldrig förr. Jag ville tillbaka till Uppsala till mina småkriminella vänner, och tillbaka till alkoholen för att må bättre.

Datum och så är väldigt svårt för mig, årstider o månader flyter ihop från den här tiden men nånstans när ja kom hem från spanien så bjöd min tjejkompis med mig på fest,hon sa att hon hade saknat mej när ja va borta o att hon lärt känna ett gäng härliga killar som va super trevliga o dom ville festa me oss. Hon beskrev dom som småkriminella men att dom absolut va jätte snälla och att hon umgåtts med dom under tiden jag var borta, jag drogs ju redan lite till den kriminella världen sen en tid tillbaka och erbjudandet lät lockande så vi åkte dit, jag fick skjuts dit o drog ännu en lögn om att vi skulle ha en tjejkväll.

Den kvällen kom att förändra mitt liv totalt. Jag gick från att döva min ångest med alkohol me små kriminella till sällskap, till att kämpa för min överlevnad mot människor som jag var livrädd för

Jag vågade inte berätta

Långt bort hör jag en bil, som kommer närmare och närmare och jag ser lamporna. Jag tänker att jag ska försöka stanna bilen och be om hjälp, men när jag är påväg att ställa mig upp kommer tanken ” tänk om det är han som kommer tillbaka? Eller om han berättat för någon vart jag är som ska göra samma sak?”
Så jag ligger kvar i leran, knäpptyst och väntar på att bilen ska åka förbi, men den stannar. Snett framför där jag är stannar bilen som jag nu ser är en taxi, och föraren kliver ut. Jag är nu övertygad om att det kommer hända igen, och tänker stilla för mig själv, ” låt det vara över fort”
Men föraren ser mig inte, han stannade bara för att kissa vid vägkanten och åker sedan vidare. Lättnaden som sköljer över mig ger mig energi, jag måste ta mig härifrån innan det händer igen, eller nånting värre. Jag börjar gå mot uppsalas siluett och funderar över vart jag ska ta vägen. Jag vet ju att dom flesta som varit på festen är på samma efterfest, och han kommer förmodligen också vara där. Hem vågar jag inte gå, mina föräldrar hade definitivt vaknat om jag gått in och jag ville inte börja förklara varför jag var lerig och hade sår över benen.

 

 

Så jag gick till en av mina systrar, jag hoppades att hon var vaken, henne kunde jag kanske lura att vi bara busat och att de gått överstyr och att jag hamnat i leran av misstag.

Det kändes som att jag gick i evigheter, jag visste att från centrum är de ytterligare 4 km till min syster, och jag hade ingen aning om hur jag skulle orka hela vägen dit. Jag tog upp telefonen för att kolla om det fanns någon jag kunde ringa om skjuts, men insåg innan jag ens tryckt på någon knapp att jag inte har någon att ringa förutom mina föräldrar, så jag la ner telefonen igen och fortsatte gå. När jag väl kom fram var det redan morgon, tidningskillen gick sin runda och stirrade konstigt på mig när han gick förbi mig på andra sidan vägen.
Jag såg att det lyste hos min syster så jag knackade försiktigt på, och till min lättnad släppte hon in mig. Men hon frågade ingenting om mitt utseende, hon hade precis varit påväg att somna så hon gick och la sig igen medan jag skyndade till badrummet. Jag var täckt i lera insåg jag när jag såg mig i spegeln, jag förstod nu varför tidningskillen kollat så konstigt och skrattade för mig själv och sa tyst ” hur fan hamnade du här? Hur ska du lösa de här?” tårarna kom okontrollerat när jag gick in i duschen, och när ja va klar åkte kläderna in i tvättmaskingen och sen försökte jag sova bort hela mardrömmen och ville fortfarande inte att det skulle vara sant.

Jag mådde så fruktansvärt dåligt men jag var samtidigt förbannad, jag ville slå ihjäl han, berätta för alla vad han hade gjort mot mig, men jag va stum. Jag fick inte fram ett ord om den kvällen på väldigt länge. Såfort festen kom på tal bland alla vänner gick jag därifrån för att slippa prata om de , ja tackade nej till alla fester i panik, tänk om han kommer dit. Folk började fråga om det hänt nåt eftersom jag inte ville umgås längre, jag som alltid tackade ja till allt.

Tillslut mådde ja så dåligt att ja va tvungen att prata me nån, men jag skämdes för mycket för att säga nåt till mamma, jag hade ju trots allt ljugit kvällen innan om vart jag skulle, och jag skämdes för att i kristendomen sparar man sig tills man gift sig, och jag hade som 14åring blivit våldtagen ute på en åker, så jag bestämde mig för att berätta för en tjejkompis. Hon visste vem killen va så jag tänkte att hon kanske skulle förstå o stötta mig. Men ja hade så fel. Hon blev förbannad o skrek att hur kan du anklaga han för nåt sånt. Han skulle aldrig skada en kvinna,speciellt inte dig. Han ser sig som en i sin familj.

Sen pratade hon aldrig mer med mig,än idag har ja inte pratat med henne sen den dagen.
Men hennes ord fick mig att skämmas ännu mer.
Tänk om ja va så full att ja ville ha sex med han då men glömt bort? Sa jag Ja till honom? Bjöd jag ut mig? Tankarna gick i 160km i timmen o tillslut kom jag fram till att de va mitt fel. Jag hade druckit för mycket, och hade säkert nån gång under kvällen anspelat på att ja ville ligga. Jag fick skylla mig själv. Jag skulle inte prata om det mer någon annan igen, det var det säkraste.

Jag skulle sluta tycka synd om mig själv o fortsätta livet som vanligt, fortsätta festa med mina vänner, låtsas som ingenting,om jag träffade honom skulle jag vara som jag alltid varit mot honom, De va min plan. Men de blir inte alltid som man tänkt sig. Ångesten höll på att äta upp mig varje morgon när ja vakna, jag blev mer o mer irriterad på alla runt mig o snäste av folk till höger o vänster.Jag ville skrika ut att jag mådde dåligt och behövde hjälp, snälla någon, prata med mig. Ta reda på vad som är fel.Men jag sa ingenting.

De enda som fick mig att må lite bättre va alkoholen. När ja blev full slutade ja tänka på allt de jobbiga, och min ångest försvann, på fyllan kunde jag vara glada konstiga victoria som bara ville ha kul och vara med sina vänner så jag fortsatte dricka, jag ville aldrig sluta, för ja visste att ångesten skulle komma tillbaka, så varje chans jag fick till att dricka tog jag. Jag fick pengar av mamma o pappa till ”bio” eller ”fika” men hade alltid nån som kunde köpa ut, och gömde alkoholen på ett ställe i skogen så jag alltid skulle ha tillgång till den. Flera gånger kom jag till skolan bakis och mådde skit

Våldtäkten som förändrade allt

Men det kom också in 2 människor i mitt liv som gjorde skolgången lite roligare. Dom levde sina liv utan Gud och sket i allt, ja älskade att umgås med dom, men fick ofta gå in till rektorn som försökte förbjuda mig att umgås med dom, han lyckades inte så bra. Med dom kunde jag känna mig som mig själv. Det var inte längre låtsas skratt utan genuin lycka varje dag när jag fick umgås med dom. Ena killen kände jag dessutom utanför skolan på ett annat sätt, vi bodde på samma gård, hans föräldrar och mina föräldrar kom väldigt bra överens och han umgicks mycket med min bror.

Jag började umgås med dom även utanför skolan, vi festade tillsammans, cyklade runt på Uppsalas gator hela nätterna, skratta och snackade skit.  Jag behövde inte låtsas eller lägga på mig en mask. Jag kunde äntligen slappna av. Det här medförde även att jag insåg mer och mer att det fanns mer i livet än bara kyrkan och kristendom, jag förstod inte varför jag skulle tvingas in i ett liv jag aldrig kände att jag hört hemma i, jag ville inte det som dom andra i kyrkan ville, och vi trodde absolut inte på samma saker. Jag gjorde mer och mer uppror mot mina föräldrar,mot kyrkan,skolan och hela världen.

Allt eftersom tiden gick,  så började ja få mer o mer vänner utanför skolan. ”Normala” människor som inte strävade efter att leva med Gud så jag kunde slappna av på ett annat sätt. Jag var mer och mer med dom och festade, hängde i stan eller i halvskumma lägenheter som vi inte riktigt visste vems det var. Men vi hade kul, och vi njöt av livet som tonåringar i Uppsala.

Men allt bra för också med sig saker som inte alltid är bra.
Så nu kommer vi in på där de började gå ”snett” för mej

Jag hittade alkoholen mer o mer och började festa mer o mer trots att mina föräldrar försökte hindra mig, dom hade såklart mer livserfarenhet än vad jag hade och ville inte att jag skulle hamna snett. Dom hämtade mig otaliga gånger inne i stan när jag bestämt mig för att stänga av telefonen eller helt enkelt ignorera deras samtal, flera gånger tror ja säkert att de var någon som ringde mina föräldrar också och bad dom hämta mig, för jag tror nånstans att några av mina vänner såg att det barkade utför, och försökte bara hjälpa mig

En kväll så blev ja medbjuden på en fest utanför Uppsala och tackade självklart JA. Drog nån lögn för mina föräldrar(förlåt) om att ja skulle till en tjejkompis o drog iväg. Hade fått veta att alkohol bjuds de på så ja behövde inte jaga nån för att köpa ut, slängde med mig snyggare kläder i en väska, mer smink och gick hemifrån och såg ut ungefär så som jag gjorde när jag skulle till skolan. Bara för att senare på förfesten byta om och sminka mig ännu mer, man måste ju passa in på festen och smink hade alltid varit ett stort intresse

Och i början, hade ja sjukt roligt. Massa härliga människor, grym musik, alkoholen flödade precis som det lovats, helt enkelt en riktigt bra kväll
Tillslut mot morgontimmarna började festen dö ut, flera hade redan åkt vidare på andra fester, vissa skulle ut på krogen och även jag och mina vänner bestämde oss för att bege oss vidare. De gick inga bussar längre så vi kom fram till att vi skulle gå tillsammans ner till stan, en promenad på säkert 5-6 kilometer men alla var fulla och glada och vädret var bra så vi knatade på, och sjöng otroligt falskt längst vägen och vissa dansade vidare till nåns sång.

Halvvägs så började ja o en killkompis halka efter dom andra o tillslut såg vi dom inte ens längre. Men vi skratta o sjöng tillsammans i vårat otroligt fulla tillstånd hela tiden, stämningen hade varit så bra hela kvällen så jag märkte inget annorlunda med honom, han var lika glad och rolig som alltid

Längst den här vägen vi går, kommer det efter bara någon kilometer åkrar,öppna fält på båda sidor, och även om det fanns gatulampor så blev det väldigt mörkt när vi kom till den delen av sträckan. Vi pratade om efterfesten vi skulle gå på när han går snabbare, framför mig och svänger av ut på ena åkern, han skulle ut och kissa och var rädd att det skulle komma bilar och ringa polisen, så han går ut kanske en 10-15 meter för att lätta på trycket. I början såg jag vart han gick men ju längre ut han kom desto svårare blev de, det ska även tilläggas att min syn inte var den bästa och glasögon var en accessoar jag inte ville ha. Vi pratade medans han kissade, om allt och lite till, nån tjej han börjat dejta men han hade svårt med närhet, och mitt i en mening avbryter han mig. Ropar åt mig att han hittat nåt och att jag ska komma ut till honom på åkern. Jag var inte super intresserad av det med kjol och högklackat men efter en stunds övertalning kliver jag ut på den halvgyttjiga åkern, och ropar åt honom ”hjälp mig att hitta dig, jag ser dig ingenstans ”

Men han svarar inte. Istället puttar han omkull mig, håller fast mig och täcker över min mun med sin hand. Han viskar i mitt öra ”håller du inte käften så dödar ja dig”. Jag var vid de här laget övertygad om att de var ett dåligt skämt, han var en av mina närmsta vänner, helt bortkopplad från kyrkan, den jag stod närmast, som jag delade alla mina tankar och funderingar med. Men det var inget skämt, han säger förbannat ”jag undrade när du skulle släppa till, men det verkar aldrig hända. Du har lockat mig i flera månader, erbjuder du inte så tar jag” Fortfarande i chock märker jag knappt att han drar av mig kläderna, men jag känner smärtan när han våldtar mig. Han trycker ner mitt huvud i leran och säger åt mig att hålla käften.

När han är klar ställer han sig upp, drar upp sina byxor och skrattar. Jag tittar upp mot honom, och ser bara siluetten av han i mörkret, innan han säger att jag nu fått det jag förtjänat, och bett om länge. Sen går han. Han lämnar mig ute på åkern, halvnaken och lerig. I chock… Min hjärna ville nog inte riktigt greppa vad som precis hade hänt, en av mina bästa vänner, en kille jag nästan sett som en extra bror, som visste allt om mig. Jag trodde det var en sjuk mardröm och önskade att jag kunde vakna

Uppväxt i en religon jag avskydde

Jag föddes den 30e november 1991, på akademiska sjukhuset i uppsala. Mina föräldrar ville ha en stor familj redan från start o de fick dom verkligen.vi är 5 tjejer och 2 pojkar o ja är yngst i skaran.

Tyvärr är det mycket av min barndom som jag inte kommer ihåg så jag kan inte berätta så mycket om den, men de finns en sak speciellt som ja minns väldigt bra, och de är kärleken som fanns i vårat hem.mina föräldrar hade alltid tid för oss alla även om vi var många, och på något sätt hittade dom alltid tid att vara medmänniskor till de som behövde någonstans att bo.

Mina föräldrar flyttade till Sverige ifrån Finland och gick med i en församling här.
Och om de fanns nån där som behövde någonstans att bo ett tag så var dom alltid välkomna hem till oss, så vårat hem var alltid fullt med människor från världens alla hörn o alla möjliga olika språk pratades hemma hos oss.

Om jag ska flytta över ämnet lite mer till mig, som de här faktist handlar om så kände jag ganska tidigt i livet att jag var malplacerad. Jag kände aldrig riktigt att ja hörde hemma i min egen familj hur konstigt de än låter, men ja ska försöka förklara.

Jag är uppväxt i en kristen familj, gick i en kristen skola och alla runt mej hade en sån stark tro på Gud och levde för honom. Men ja hade aldrig de, men de var nånting ja inte riktigt vågade visa. Jag kände hela tiden att människor förväntade sig att jag också skulle vara kristen så jag var tvungen att låtsas som att jag var nånting ja inte va.

Jag kände mej aldrig hemma i den kristna skola som jag gick i o ville bara bort därifrån varje dag jag gick dit. Det är svårt att förklara en känsla, men om jag ska jämföra den med nånting så känslan av att vara oönskad, och avskydd. Även om dom flesta i skolan va snälla o bra människor, så kände jag inte att dom gillade mig eller ville ha mig i deras klass, i deras skola

Vi hoppar några år fram till när jag började i 6an, där är minnena starkare
Då delades klasserna upp och jag fick massa nya klasskamrater. Och en tjej stod ut för mej på ett väldigt bra sätt,  Hon klädde sig inte som dom andra tjejerna på skolan, lyssnade inte på samma musik och va helt enkelt annorlunda. Hon va så som ja inte vågade vara men i hemlighet drömde om
Vi blev vänner o ja vågade mer o mer visa mer av mitt rätta ja. Tills hon bytte skola. Då gick ja tillbaka till den blyga som kände att hon inte passa in. Och varför gjorde ja det, varför fortsatte jag inte i samma mönster som ja gjort med henne? De finns en enkel förklaring. När hon och jag var tillsammans var vi oslagbara, vi struntade i allt och alla, struntade i vad folk kallade oss eller skvallrade om. När vi var tillsammans kunde jag hantera alla glåpord för då fanns det i alla fall en person som var som mig, jag slapp vara ensam. Men att stå ensam, emot en hel skola. Det blev för mycket, jag orkade inte lyssna på glåporden och ryktena så jag ändrade mig, jag föll in i ledet för det man skulle vara för att inte sticka ut, och hatade varje sekund

Nånstans mellan 6an o 7an bestämde ja mig för att ja skulle göra allt i min makt för att få byta skola, jag ville gå i en ”normal” skola och inte i en kristen.
Jag förvandlades till en hemsk elev, jag var elak mot mina lärare, tog sönder allt jag kunde i skolan, struntade i lektioner, o allt däremellan bara för att bli avstängd, o få uppmärksamhet från mina föräldrar, för att dom skulle se att ja inte trivdes i skolan. Jag blev mobbad ganska mycket och de hjälpte inte direkt till för att jag skulle vilja vara kvar. Men vad jag än gjorde så fick ja inget annat straff än kvarsittning och en utskällning från mina föräldrar. Mötena med rektor och lärare om mobbingen som jag trodde skulle få alla vuxna att öppna ögonen, förvandlades till att dom förklarade att mina mobbare, säkert bara var hemligt kära i mig men inte vågade säga nåt (eller hur) så dom fick aldrig några reprimander heller.

Jag kommer ihåg en specifik händelse i skolan, osäker på vilken årskurs men det var i alla fall vinter, och våran skolmatsal låg på andra sidan vägen så man visste alltid att risken för att en snöboll kom var otroligt stor, men jag gick i godan ro från matsalen tillbaka mot klassrummen, när jag blir attackerad av 2 av mina mobbare, dom slänger isbollar i huvudet, får tag i mig och trycker in så mycket snö i min mun och hals att jag tillslut inte kunde andas. En av mina tjejkompisar fick tag i mig och hjälpte mig in och in i ett badrum där vi försökte ta bort all snö, men andningen var för påverkad så jag kollapsade på golvet. Sjuksköterskan kom springande och någon ringde min pappa som jobbade en två minuter bort. Det blev en akuttur till akuten för att kolla om det blivit någon skada i halsen på grund av snön, som kanske inte var den fräschaste. Trots detta, trots att min pappa och mamma ringde till skolan och krävde att pojkarna som gjort detta skulle få någon form av bestraffning, hände ingenting. Ord mot ord. 2 av dom och jag och min kompis.. Den dagen bestämde jag mig helt och fullt att jag hatade den skolan, och att jag aldrig någonsin skulle sätta min fot där igen när jag väl kom därifrån

Till startsidan